SKÅNSKT BADANDE av Inge Gullander

 Att bada naken i Skåne har aldrig varit dramatiskt. I ett landskap med 500 km kust, och därtill ett antal större och mindre sjöar och vattendrag, finns det plats för alla och envar.

 Möjligen fanns det en skillnad i sättet att bada, mellan skåningar och övriga svenskar. Den skånska naturen ger sällan tillgång till avskildhet, som kan skapa ”käringhålor” och ”gubbaklippor”. Man badade nakna, män kvinnor och barn tillsammans, det vill säga familjen, och vid samma ställe på stranden vid varje tillfälle. På så vis badade man tillsammans med bekanta, vilket erbjöd den trygghet och oblyghet som fortfarande kännetecknar en nakenbadstrand.

Att bada i baddräkt däremot, gav en hel del dramatik.
 Modet med baddräkt var mest utbrett kring pensionats-orterna. I Falsterbo hade man gått så långt att staden hade beslutat om ett nakenbadsförbud, mellan Falsterbohus och Falsterbo fyr.
 Att Mölle blev en så populär badort även för mer nordboende svenskar, kan tyckas märkligt. Det faktum att kvinnor och män, förvisso i baddräkter, badade gemensamt vid stranden, gav nämligen näring åt många artiklar, om såväl osedlighet som olämplighet. Både Mölle och pensionatsgästerna uthärdade kritiken och njöt härliga sommardagar på den skånska västkusten.

Tumult
 Dock skulle detta ta en ände med förskräckelse. Det blev i det närmaste tumult när danskarna hade upptäckt stranden, och med särskilda så kallade badbåtar invaderade området. Det var illa nog att det kom många, men värst var att danskar badade nakna. Svenskarna betraktade denna dekadans med oblida ögon, resolut drevs danskarna tillbaka. Danskarna återkom emellertid några dagar senare, nu väl rustade. Herrarna med benkläder och undertröja, damerna med linnen. Det var lugnt och fredligt i Mölle, men bara en kort stund. Danskornas linnen blev fullständigt genomsynliga vid kontakten med vattnet. Denna ignorans över såväl moral som pensionatstraditionen fick de svenska damerna att fullständigt tappa fattningen. De gjorde gemensam sak, och jagade bort de depraverade danska flickorna från stranden.
Huruvida de svenske männen också jagade danskorna förmäler inte historien.

 Exploateringen av stränder och kustområden tog ordentlig fart efter andra världskriget. Såväl kommuner som privatpersoner fann i badandet en ny näring. Badstränder iordningställdes, kommunikationer ordnades med tåg och buss. Det riktigt nya var nämligen att man skulle bada en bit hemifrån. Malmöborna åkte till Skanör- Falsterbo, Kristianiterna for till Åhus etc.
 

Påklätt
 Baddräkter hade funnits sedan sekelskiftet, men nu skulle det bli var mans egendom. När man gav sig i böljan tillsammans med vilt främmade, var det en passande klädsel. Men det var också ett måste, eftersom kommunerna som iordningställde badstränder skapade regler. 7 år var gränsen, därefter skulle de badande vara klädda i baddräkt, annars kunde det bli tal om polismans ingripande och ordningsbot..

Alla hade självklart inte råd att köpa baddräkter i slutet av 40-talet, men man kunde för 25 öre köpa Allas Veckotidning
och där finna stickbeskrivningar till utsökta modeller. Fram till 50-talet var baddräkterna
i ylle, och det fanns tvådelade modeller.
Efter filmerna med Ester Williams fick modet verkligen grepp även om klädseln vid bad. Yllet byttes ut mot latex och bysten fick fjädrar till stöd. Den tvådelade baddräkten fick namnet Bikini, efter atombombsförsöken
på öarna med samma namn.

I takt med att modet blev större. blev baddräkterna mindre. 1965 kom Ikinin, en badbyxa med hängslen, 1975 virkade de flesta flickor själv sin Bikini, det var fort gjort.

1976 tog de sista kommunerna, däribland Malmö, bort baddräktsregeln från sina ordningsstadgar. Och inte nog med det, som ett rent jämlikhetskrav krävde den Socialdemokratiska rikskongressen 1980, att varje kommun skulle inrätta ett nakenbad. Tack för det.

Som regel är en ”textil”-strand på Ostkusten, inte längre än 5 – 10 minuters promenad från parkeringsplatsen, sedan är åter stranden för alla.

Syd och Västkusten har lite annorlunda natur, men likväl, ”strax bredvid” badar folk, precis som de är skapta.

I.G.
© Inge Gullander